.

ingen behöver läsa, men är bara tvungen att skriva av mig..
vem tog dig ifrån mig?vem mer än vad jag vet?
varför vart det såhär? jag har så mycket frågor, men vem kan svara på dom?
vem vet varför allt hände? 
jag kan inte förlåta någon för det som hänt, gjort är gjort.
kan knappt förlåta mig själv för att jag lät det gå så långt, jag hatar mig själv även om jag gjort rätt.
gjort allt jag kan för att ni ska må bra
jag vill att alla ni ska må bra, men ingen gör det av det här. 
men vad gör jag för fel? jag säger det jag säger & gör det jag gör.
för jag försöker det gör jag verkligen. 
ingen märker det, men jag tar skit för det. det är alltid jag som sätts emellan er utan att jag vill. jag vill ingenting annat än att känna som förrut. kunna vakna, utan att tänka på bråk eller problem. få ett sms av en person som betyder, men så står det helt emot vad jag vill.folk tycks tro att jag mår bra, man kan säga vad man vill.
helt ärligt, orkar inte dryga kommentarer ( och nu snackar jag inte om på bloggen ) utan, bara dryga människor, som lägger onödiga idiotiska kommentarer. allt från vad jag gör till hur jag ser ut.
vad gör jag rätt? vad gör jag fel? vad är det med mig som får mig att se fel på saker? misstolka? ta åt mig så mycket? vad har gjort mig svag? 
helt jävla ärligt, folk har gått för långt. vad gör jag om kvällarna igentligen? det är fan inte många som vet.
det är istortsätt bara min pojkvän som vet, försöker kunna berätta för folk jag älskar, men får inte fram något om det, känner någon annan likadant? jag har fått tårar varje jävla kväll i veckor nu. fattar fan inte själv. orkar knappt prata med någon om det. men allt känns så jävla fel. eftersom jag knappt berättat så invecklat för någon, så förstår ingen.
söker inte uppmärksammhet nu, så vill inte ha någon sån jävla kommmentar. jag vill bara skriva av mig, känns så jävla skönt.
men ursäkta, inte en jävel fattar precis min situation. säger inte att jag är den ända som sitter i den här sitsen. 
men inte en ända person, förstår hur jag känner. hur illa min rädsla är.
jag är rädd för att förlora någon. en person, det skulle räcka för att jag skulle bryta ihop totalt. 
mina vänner familj & pojkvän, betyder allt för mig.
jag har blivit skitdålig på att visa det, för någon.
vill bara skrika, och slå på allt jag ser just nuf för att ta ut min ilska. men ändå vill jag bara krama varenda människa som betyder för mig, och förklara hur mycket dom betyder. men jag kan inte vara sån känns det som. aldrig varit i en sån här jävla deppig period. inte så här länge, inte så mycket tårar. 
jag känner att jag måste ändra på mig. till en bättre person. jag känner mig så otroligt dryg&otrevlig mot alla.

allt började 13 juni 2008. det vart förändring i familjen, jag bodde hit&dit fram&tillbaka hos mamma och pappa.
det vart mycket strul och bråk. men fan vad mina vänner har stöttat mig igenom det& jag är så glad att jag har dom kvar, jag har verkligen dom bästa.. fan kan grina ibland för att jag inte har ork att träffa folk.. och min pojkvän som gett mig ställe att bo på, när det blivit för mycket.att jag bara vill vara i fred, har jag kunnat vara där. allt har gått helt upp och ner. jag är så tacksam för dom jag har! men i år.. när farmor gick bort i oktober, innan hon gjorde det, grät jag 4 dagar i sträck. men efter fattade jag inte. efter det, har jag blivit mer nere. liksom.. har ju så dåligt samvete över allt! träffa henne knappt den sista tiden.. har fina minnen. men vill inte komma ihåg sist jag träffade henne. på sjukhus sängen med ett ärr efter att ha ramlat. jag började gråta inom jätte kort tid. de var sista gången jag träffade henne. efter det, har seriöst jag förändrats. de märker jag själv.. det är jobbigt att inse det. fan vad jag ångrar saker. gud jag skulle kunna skriva i timmar .. men känner att jag inte vill skriva allt för mycket på min blogg.
men nu har jag iallafall fått ut mig lite
jag vill inte mer, jag orkar inte mer. jag orkar inte med tjaffset daglig